Eller snarare Miracks liv som hund.

           Här han 10 veckor. Jag önskar att vi hade fått se honom som valp.

Här är han 9 månader, och båda kålbladen har inte rest sig riktigt än.

  Nu har han blivit en fullvuxen vovve. Han sitter och väntar på sitt julbad. Om ni tycker det ser konstigt ut med en plastmatta i badkaret så ligger den där för att han inte ska halka.

  Man skulle kunna tro att de bara nosar på varandra men tittar man noga så ser man att det sticker ut en pinne ur mungipan på morsan. Han har nämligen dragkamp om en pinne med sin mamma.

Ni kanske tror att vi är helt fillifjomskade här, men här tillreds just nu vår kvällsmat:

Jo, man KAN grilla mitt i vintern!!! :-)

Till det blir det sallad med ost och oliver och i ugnen står hembakade ostbaguetter och gräddas. Men vi tänker inte ha frack och långklänning på oss som på Nobelmiddagen, där går gränsen! :-)

En kul grej hände i köket när sambon skulle lägga köttet på ett fat.  Han höll i flintasteken och frågade om jag som hade ickeköttkletiga händer kunde ta fram ett fat ur skåpet. Han höll köttet i luften och så drog han armen bort från diskbänken, mot skåpet till. Vad han inte märkt är att Mirack sitter alldeles bakom honom, så 40 cm ovanför Miracks huvud "svävar" nu en flintastek i luften.  Mirack skiner upp och ser alldeles euforisk ut, precis som om han tänker: "Det finns en hundgud, han har besvarat mina böner och skickat hit sina änglar att dra i husses arm och sen låta honom släppa ner köttet på mig". 

Vid sådana tillfällen är jag glad att vi har en ganska väluppfostrad vovve, annars hade det varit lätt får honom att hoppa upp och nappa åt sig köttet., eller smeta en massa dregel på det. Fy vad skrytigt det där lät, med väluppfostrad vovve...

Nu luktar det nygräddat bröd från köket så nu ska jag gå och äta!

Kan hunden prata? Bedöm själva.